Den får helt enkelt duga. Orkar inte fixa mera.
Ångest och andra droger av Jessica Karlén – Scen 2
SCEN 2
HON: Vad fint det är här.
HAN (Går direkt fram till sängen, tar fram en låda under den, börjar fixa med någonting. Hon ser inte vad.): Äh. (Tittar inte på henne.)
HON: Jo men… Det tycker jag. (Paus. Han mumlar något ohörbart till svar.) Med lite blommor och lite växter och sådär så skulle det kunna bli riktigt mysigt. (Han börjar pilla med någonting. Hon fortsätter.) Jag hade först inga gardiner hemma, men sen satte jag upp ett par i köket, och det blev faktiskt riktigt bra. Mysigt liksom, som att man bor där. (Paus.) Det är ju klart att man bor där man bor, i sitt eget hem och sådär, men du förstår vad jag menar? (Paus. Han är tyst. Hon tittar sig vidare omkring) Fina sängkläder gör ju en hel del förstås. Och en massa kuddar. (Pekar mot sängen) Du borde kanske prova något sånt, eller en matta, eller en duk på bordet. I och för sig, ska man ha en matta gäller det ju att inte ha en massa kläder slängda på hela golvet, för då syns ju inte mattan. Man får välja. Men det förstås, (ironiskt) smutsiga kläder kan man ju använda som matta om man vill också . Det har jag ju inte tänkt på.
HAN (mitt uppe i sitt pillande.): Ja du, det kanske du har rätt i.
HON: Javisst. (Skiner upp) Jag skulle kunna hjälpa dig om du vill. Välja ut. Det är jag bra på. Se vad saker människor behöver (han tittar skeptiskt på henne) och vill ha och tycker om. Jag kan göra det om du vill?
HAN : Mmm… (Fortsätter pilla.)
HON (Går fram för att se vad han sysslar med.): Vad är det där?
HAN: Inget. Det jag skulle visa dig.
HON: Vadå inget?
HAN: Vänta lite. Två sekunder bara.
HON (sätter sig på sängen med en suck): Vad gör du annars då?
HAN: Inget.
HON: Nä. Du verkar inte ha någonting för ingenting du.
HAN: Nä just det. Ingenting.
HON: Men det är ju ditt val.
HAN: Mmm… Vad tycker du om den här? (Håller upp en snara.)
HON (ryggar tillbaka.): Vadå? Varför då? Eller vad är det? Är det?
HAN: En snara ja.
HON: Ja? En sån där man dör med?
HAN: Gillar du den?
HON: Vadå gillar? Det är ju en snara?
HAN (lägger tillbaka den): Javisst! Kolla här. (Han börjar pilla i lådan igen. Hon går fram och undersöker vad han pysslar med) Den här var den första jag gjorde (Tar fram någonting som ser ut som ett trasigt fisknät) Den blev inte så bra, men man lär sig ju. Livet lär vad man ska göra, och så gör man lite bättre till nästa gång och så blir det såhär fint tillslut. Som den här. Den har jag gjort i silvertejp. Fin va? Man kan nästan säga att det är konst tycker jag. Eller hur? Är det inte konstigt? Vad man gör i livet, hela livet resulterar ju i döden, och så gör man konst. Eller ja, vissa gör konst, som jag. Är du konstnär?
HON: Ska du dö nu eller vad menar du?
HAN: Inte precis just nu, men snart. Jag hade tänkt göra det idag. Men så kom du och ja, du vet. Nu är vi här.
HON: Störde jag dig mitt uppe i döden?
HAN: Kan man säga ja. (Paus. Han börjar gå runt i rummet och planera var snarorna ska sitta)
HON: Det är en konst att leva vet du.
HAN: Vadå?
HON: Döden är bara för veklingar. Det är bara fegisar som dör på det där sättet.
HAN: Då är jag väl en fegis då.
HON: Ja. (Står kvar.)
HAN: Du behöver mig väl ändå inte va?
HON: Vadå?
HAN: Ja. Jag är inte tillräcklig. Det är knappast så att du vill ha mig sa jag.
HON: Menar du som i att jag skulle vilja ha dig?
HAN: Ja. Du ser. Du fattar ju inte ens. Jag kan inte ens prata. Eller så försöker jag inte tillräckligt. Ingenting resulterar i någonting. Meningslöst jävla dravel är vad det är. Meningslöst. (Sätter armarna i sidan och begrundar sina verk.)
HON: Det kanske är bäst att jag går?
HAN: Ja, ska du bara stå där med dina behag och inte säga någonting kan du väl lika gärna dra?
HON: Behag. (Fnyser) Du är ju dum i huvudet. (Går.)
HAN: Jävla idiothora. (Kastar snaran i backen.)
Ångest och andra droger av Jessica Karlén- SCEN 1
HON– svarta leggins, svart linne.
HAN– svarta jeans, svart linne
Scen 1
Till vänster bord och stol, i mitten ett handfat och ett badkar, till höger en säng med sänghimmel. Hon står till vänster, han sitter på sängen till höger. De ser inte varandra.
HON: Hur svårt är det att få kärlek? Att vara någon? Jag ber mig, snälla älska dig. Vem är det egentligen som ska älska och vem är det som ska älskas och var tar egentligen all kärlek vägen? Energi kan varken skapas eller förstöras, (Paus) bara omvandlas till andra former. Hat? Är det jag, är det du? Jag förstår inte varför jag finns? Jag hatar att vara ensam. Är jag ensam? Jag hatar att stå ut med mig själv. Jag hatar min ensamhet. Den är det värsta jag vet.
(Sätter sig på stolen)
Jag pratar, ingen lyssnar, ingen svarar. Det jag säger, säger mig ingenting. Jag vet ingenting. Varför frågar jag dig? Frågar jag mig? Vem pratar jag med? Jag fattar ingenting. Vad är det för fel på mig? Ingenting. Var är alla? Varför vill ingen ha mig? Varför är jag den jag är? Jag fattar ingenting. Jag behöver bara vara. Jag orkar inte försvara, orkar inte förklara. Jag kan inget göra. Jag lyssnar inte. Jag ser ingenting. Jag ser inte ens mig själv. Jag måste sluta klandra, mig själv och alla andra. Jag vill vara en blomma. Jag vill vara en äng, en våtmark, ett paradis. På sätt och vis, vill jag vara en fågel. Flyga bort. Jag vill komma med nektar. (Till publiken) Jag vill sprida liv, leva kvar, i luften, finnas för alltid, för dig. Plantera gener på planeten. Grunden för någon annans problem, men för min egen lycka. Jag vill skapa liv och mening för mig, men mer meningslöshet i det stora universum. Planer, planer, planer. Planering, förberedelse, förvirring. Livskumpaner och andas liv, skapa embryo i cellmembraner. Är det kanske bättre om jag bara försvinner helt?
HAN: Kanske är det bättre att aldrig växa mer (ställer sig upp), att för alltid förbli ingenting i rymden. Brinna upp i himlen och kastas ner i helvetet. Helvete också. Jag vill vara ett litet strå, en liten myra i en stor elefantevighet. En droppe vatten i ett hällregn, en spermie i en ström. Fastkedjad i mängden, direkterad, målinriktad men snart i det stora fullständigt preskriberad. Ingenting för någon. Försvunnen i mitt eget öde; till att dö på planeten, till att försvinna. (Till publiken) Jag kommer aldrig att växa. Jag är bara ett litet, litet strå, en myra, en prick. En helt betydelselös liten prick som bara vill dö. Men det bryr väl inte du dig om. Du har fullt upp med ditt stora universum. Denna prick existerar knappt. Och i din värld, finns jag inte ens på riktigt. Allt är bara teater, och ingen bryr sig om någon annan än sig själv.
Han går framför henne på scenen. Hon följer honom med blicken. Han sätter sig på scenkanten i vänstra hörnet.
HON (berättande): Jag minns första gången jag såg honom. (Paus.) Han satt ensam i en park och han var fin. Jag ville veta vem han var. Jag ville höra vad han tänkte. Jag ville se hans värld.
HAN: Det var som om någon glodde sina jävla ögon ur sig på mig. Jag tittade ned , men märkte ändå att hon stod där. Jag ville bara vara ifred. (Korsar armarna)
HON: Så jag gick fram och satte mig bredvid honom.
HAN: Och just som jag tror att hon ska gå förbi, så sätter sig det fanskapet ned bredvid mig och börjar snacka.
HON: Hej.
Han tittar upp besvärat.
Hon: Vem är du? Eller jag menar… Vad gör du?
HAN: (tittar på henne argt och förvånat): Vad ser det ut som?
HON: Ingenting.
HAN: Just det.
Paus
HON: Vill du inte prata?
HAN: Vill och vill.
HON: Vadå?
HAN: Det spelar ingen roll vad jag vill. Jag pratar ju ändå.
HON: Men… (blir avbruten)
HAN: Nej…
Hon blir tyst och pillar nervöst med händerna.
HON: Okej… (Paus. Hon tittar mot publiken, nu som om han inte satt där. Berättar.) Och så satt vi bara där, helt tysta, i flera timmar. Jag satt och tänkte på vad jag borde säga, eller om jag borde gå. samtidigt som jag ville få honom att förstå… Förstå vadå? Det vet jag inte.
HAN: Jag satt och tänkte på vad jag borde säga, och på att hon borde hålla käften och på vad jag absolut inte borde säga. (Paus) Och att jag ändå inte ville säga någonting och att hon borde säga någonting fast de var jag som sa nej. Men att det nog var jobbigare att hon satt där och var alldeles tyst.
HON: Men om han nu ville att jag skulle vara tyst. Så skulle jag vara det. Och jag kunde tänka på att jag bara ville prata med någon, och fantisera om att ha någon nära, vara någonting i någon annans ögon. Någonting.
HAN: Tillslut var det det enda jag kunde tänka på. Att hon satt där och sa ingenting, och hur jävla jobbigt det var. Och att det bara blev jobbigare och jobbigare. Och ju jobbigare jag tyckte det var, desto jobbigare blev det. Tillslut stod jag inte ut längre.
HON: Plötsligt reste han sig upp.
HAN: Kom. (räcker fram handen). Jag ska visa dig något.
StandUp @ Sjöfart
Tjenamorsningkorsning! Minns ni rubriken på Aftonbladet för ett par veckor sedan? Den handlade om en bög som blev nedslagen av satanister? Nu är det händelsevis så att hen som blev nedslagen, ikväll har premiär för sin ståuppklubb. JAAA!
Kom dit. Det är gratis och man får skratta! Kan du komma på ett bättre söndagsnöje?
Kvällens lineup (snodd från EVENTET PÅ FACEBOOK) :
Jim Croon (Känd från bland annat Big Ben)
Isak Jansson (Känd från Norra Brunn, RAW Comedy och som
tv-producent och manusförfattare)
Ami Hallberg ( Känd från RAW, Reklamfilmer, Stockholm live, P1, Egen show på Mosebacke)
Tobbe Ström (Känd som tvåa i Ordvits-SM)
Behrad Rouzbeh (Känd från RAW)
Yvonne Johnsson (Känd från Ballar av Stål, Comedy Fight Club i Tv3)
David Druid (Känd från Extra Extra, Kontoret, Sommarkrysset, Vakna med The Voice, Intervjuat Tom Cruise och Cameron Diaz, ja ni fattar)
Samt jag, Per-Robin som förutom att ha slagits med satanister även har synts i RAW på Kanal 5, Anna Anka Söker Assistent i Tv3, Sommarkryset, Vakna med the Voice samt som ständig samhällsdebattör i SVT Debatt.
SÅDÄR JA! AVSLUTAT PÅ LINeUPPeN.
Har bara en sak kvar att säga, eller kanske två eller tre…
Är du lite småbakis? Har du dagenefterångest? Vill du göra någonting annat än att ta livet av dig? Komsi komsi.
Vi ses ikväll. Jag ska nämligen dit och Per-Robin lovade mig ett glas vin om jag skulle skriva detta reklaminlägget. Japp. Så billig är jag.
/Crackhoe with cameltoe
P.s Om en vecka ska jag ståuppa igen…..
KROPPSTOPP
Fredag.
Vaknar jag i lugn och ro? Nej, det kan ni väl ändå inte tro? Dag ut och dag in, fett försvinn.
Oro.
Allt jag kan tänka på är vad jag ska äta nu då? Varför är det så?
Jag går upp, senare än min tupp, sveper kaffekopp, väcker min kropp. Jag vaknar till och undrar vad jag vill. Huvudet är tomt, måste fyllas på, och min rastlösa själ vill mig väl och säger ”Huvudsaken är att man gör nått”. Jag kollar twitter, aftonbladet, facebook. SUCK! Jag går upp. Träna bör man, annars dör man. Stor och stark. Det som inte dödar härdar. Ja, det är sådana ordspråk som finns i mina världar. Här står jag och ska bli ståtlig. Tidens press, horar jag? Livet. Pengar. Samhällets stress i runda slängar, gör mig dråplig och våpig.
Ack nej, jag vill bara hävda mig. Hälsa, vad är det? Vad spelar den för roll? Psyket är borta och lika med noll. Jag vill klä av mig naken på min blogg och spänna magen, glöm det där med kroppskontroll. Kroppen flyger hit och dit, beskådas av världen, mediasamhällets nit? Sedan ska jag fota mig, skriva till ClasseKinzaKenza snälla älska mig. Älska min kropp. Jag vill ha snopp. Är jag inte en helt okej grej?
Sedan får jag ett kort och koncist svar. Jag älskar dig, så länge du inga trosor har. Så om jag förstått detta rätt, så är det kalsonger som gäller, rätt och slätt?
Och ibland så undrar jag varför jag gör såhär? Istället för att lägga tid på att vara mig själv kär. Exhibitionist i all min och din ära, snälla lyssna inte på mig mina kära. Jag vill bara få mig själv att må bra, och på er bekostnad, om jag bidrar till dåliga ideal, dra.
Det är tråkigt när människor inte kan tänka själva, vad som är sunt och gott, och det får mig att välva. Varför denna fokus på en kropp? Lyssna opp? Tysta ner. Jag vill inte se mer. Jag har en egen och den är nog. Varför ska jag kolla på era och tycka till, skapa ofog.
Nej tack och vet ni va? Är det så konstigt att man vill dra. Bort, iväg och stopp. Åt helvete med all denna figur, min natur, finns i den, den är en liten filur. Nu är det tyvärr så, att denna lilla filur har blivit ett objekt för en omvärld, som svär, åt helvete med person och på med en industrialiserad yta som tär. Den tär och tär, sönder och minskar, förbrukas isär. Var tar jag då vägen, om jag är full av besvär? Min kropp är utanpå. Inuti är den jag är.
Om jag tänker på kroppen som att den bara har en funktion, blir den åter ett objekt, en robot, en människoillusion. Vad som ska vara ett verktyg för ett liv, ett tidsfördriv men utan den finns inget hopp och utan den måste själen ta ett dödskliv. Och om du nu är en själ, som försvinner ur en kropp… STOPP. Vad jag nu vill, är att du tänker till.
Var nöjd med att du har en kropp! Att du är ett ting, och inte ett ingen framför ting.
Alla ting och kroppar i universum är, men just här på jorden, i en retarderad självrepellerande atmosfär!
Lägg blicken på någonting annat, och din lägesenergi på en annan nivå. Utmana själen, då och då, ta det där adrenalinkickande klivet och spring för livet.
Tack och hej då. Nu är jag tillbaka på ruta ett, jag måste tänka på mitt anlete och vett och etikett. Bara så att ni vete! Bort med fett, torka svett. Passa in i en viss form, följ en norm. Världen är kaos, och när världen förför mig, så det är bra att veta var man står i blåsväder. Följ en ström eller bli en storm. Kroppen bär mig dit vinden för mig, så jag ska se till att ha ordentligt med kläder.
Herregud
Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Ska jag berätta om när jag var i sydamerika och krossade hjärtan?
So Kissiestyle
Just det! Jag var ju på maskerad nyss, eller kanske förra veckan. Temat var film; jag var Miss Piggy.
Jag saknade dock min Kermit. Hade så gärna önskat gå dit med en karl, klädd i tighta gröna trikåer. Sedan skulle jag gå runt och negat henom som en äkta ”girlfriend”, gamer och gris.
Men nu ser livet ut såhär: ibland går jag på fest ensam, som ett litet svin.
#JessicasKK med Aron Flam
Nu rullar jag igen, på med podden bara. Avsnitt fem är nu inspelat. Idag var min kära vän och kollega Aron Flam här och drack kaffe och snackade lite om livet och sådär.
”Trailer” till JessicasKK episod 1 med Petter Bristav.
Här kommer en liten försmak. Jag ska nu bara lyckas klura ut hur man lägger upp skiten på iTunes. Sen får ni höööööööra…
En vardaglig fantasi.
Jag körde Bodypump på SATS idag. Hann dit sekunderna innan passet började, fick stressa ihop min skivstång, steplåda, vikter, hantlar och matta. Sedan var det bara att köra, 55 minuter effektiv, dynamisk träning och transpirering. Efter passet känner jag att det är dags att sikta en månad framåt, till dess jag är 24 år gammal. Än så länge 23 och mer kan jag ge. Jag bestämmer mig för att efterbränna lite på crosstrainern, en halvtimma eller så. Det finns flera rum med uppvärmningsmaskiner. Jag väljer rummet med bäst utsikt. Det vill säga, helst ska ingen stirra in i min bak, men jag vill gärna glo på någon annans.
Längst bak i ett rum står dem, och jag väljer en plats bredvid den snyggaste killen, givetvis. Han står bredvid mig på en trampmaskin. Han är lång, mörk och muskulös. Han har hörlurar på och rör armarna i vad jag antar är hans rätta takt. Jag börjar röra på mig, så som jag brukar, helt normalt, som man ju ska på en crosstrainermaskin. Det gör inte han. Han dansar. Armarna rör sig åt alla olika håll, och medan han trampar ner pedalerna rör han fötterna i något slags sambasteg. Han ser fantastisk ut. Svetten blänker på hans svarta muskler och varje rörelse är kontrollerad. Han ler och dansar, sträcker armarna upp i luften och vajar dem sida till sida. Jag beskådar detta trevliga träningstroll med stor förtjusning. Jag rycks med, mina fötter trycker ned maskinen i takt med musiken. Armarna hänger på. Jag springer i en musikvideo. Han är min bakgrundsdansare och jag springer på gatan. Han börjar klappa händerna och skrika ”HEPP”, jag slänger samtidigt med håret. Svetten blir till ånga och dimman är vår rökridå, nu entrar vi scenen. Publiken klappar takten och här kommer vi. Musiken börjar gå snabbare och dansen blir allt mer intensiv. ”HEPP” skriker han igen, och jag slänger håret åt andra sidan. Pumpa pumpa, snabbare, snabbare, dansa dansa. Nu kör vi. SVETT!
Tack för showen. Applåder.
Dusch.